Dags att gå ut. Lizette, vår egen hundpratare har definitivt superpli på båda hundarna.
Stå still! säger jag till Vincent. Vi kommer. Och han står still. Koppel-lös och allt.
Med koppel får han gå bakom. Han måste ju lära sig vem som bestämmer.
Här får vi syn på något samtidigt. Det är en liten fröken av något slag, som Lizette inte fotograferade, men som vi fick leka med.
In bland granar och tallar. Vi var såååå duktiga, skröt Lizette när matte kom hem. Och jag håller med....jag har bra koll på hur Vincent ska uppfostras.
Han är en snygg kille, det är han.
När vi kom hem ville jag gå och lägga mig i MIN bädd....det ville Vincent också. Vi fick nästan plats båda två. 
En klick chiliaioli till och färsk baguette sitter som gjutet. Värmer i hela kroppen.
Vem har lärt Vincent att tigga? Själv tigger jag aldrig (?) minsann. Skulle inte tänka mig att fåna mig som Vincent...åtminstone inte när han är i närheten.
Varför vill han pussas med mig hela tiden. Pussa, pussa, fjäska och ligga på rygg. Jag bryyyyyr mig inte.
Mattes och husses amaryllis har inte slagit ut än. Undrar just hur lång den ska bli. Husse kollar temperaturmätaren. Visade just 21,5 minus. Det är bara för mycket....
Jag gosar mig ner i mattes och husses säng. Den är så skön att här kan jag ligga hur länge som helst.
Tomten sjunger på sista versen. Nu plockar vi bort honom. Han har suttit där tillräckligt länge. Hejdå...ses nästa år....
Husse och matte satte upp hylla och tavlor lite varstans i lägenheten. Sen beundrade dom sitt verk och tyckte att det blev klockrent.
Till kräftorna lagade matte en västerbottenpaj med chilitouche. Underbart god.
Näe, vad är det här. Den ser bara skrämmande ut. Inte vill jag lukta på den inte....
Efter maten var det dags för min favoritsysselsättning. Kom nu matte. Öppna dörren nån gång!
Och vet ni...mitt i den 22 gradiga kylan träffade jag Ansgar. Min granne och favoritkompis. Vi var lite blyga i början.....
....men sen delade vi broderligt på den absolut gulaste snöhögen i grannskapet. Där har alla våra kompisar varit.
Bästa sättet att tina djupfrysta räkor är under rinnande kallt vatten en stund. Salta. Ruska om. Smakar som färska. Garanterat.
Potatismos måste vispas en kort stund med elvisp. För att få fluffigheten och den goda smaken. Glöm inte riktigt smör och mjölk :-)
Voila....det blev en gourmetmiddag med fluffig potmos, stekt lax (fryst), smögensås och massor av räkor. Ett rött vin till är inte att förglömma....den ganska mustiga maten tål ett rött vin. Laxen är stekt i mycket olja och smör, endast kryddad med salt och nymalen svartpeppar. Åker man hit i helgdagar får man stå ut med att favoritfiskhandlaren har ledigt. Men råvarorna i frysdisken härnere är i snudd på lika fantastiska som de färska.
Stanna kvaaaar! säger matte när dom ska åka någonstans utan mig. Hon säger kvaaaar med ett lågt tonfall. Då förstår jag att jag inte får följa med den här gången. Jag tycker det är lite jobbigt, men finner mig och väntar tålmodigt.
Göksäter är Orust Ullared. Fullproppad med allt man kan tänkas behöva. Det här är väl inte den bästa reklamen för Göksäter, men prylarna är av fin kvalitet och biiiilliga. Vi köpte och köpte. Mest sånt vi behöver hemma, tavlor och sånt. Så här års går man in och ut. Under sommarmånaderna kan man var glad om man överhuvudtaget tar sig fram till infarten. Alltid bilköer både från norr och söder. Omöjligt att ens försöka nå infarterna.
Efter ett antal timmar på Göksäter och äntligen hemma såg det ut så här när vi nådde vårt Svanvik. Det här är vår syn varje gång vi kommer ner, men i olika skepnader beroende på årstid.
Solen går ner i väster! Barnen åker skridskor och försöker sig på piruetter på en pytteliten skottad skridskobana på havet. Det har vi aldrig sett förut.
Marinan. Fruset. En husse med fyra hundar mötte upp oss. Lukas var ju hemma så han kunde inte hälsa.
