Äntligen är vi på väg. Jag sitter gärna i mattes knä och skymmer sikten för henne. JAG vill nämligen se vart vi är på väg och hur långt vi kommit.
Husse! Är det långt kvar...??
Så fort vi kommer fram lägger jag mig vid fönstret. Vill verkligen inte missa något som händer därute. Detta är min absoluta favoritplats. Om du Ludde vandrar omkring på nätterna kan jag lova att jag också gör det. Ligger jag inte i min bädd på golvet hos husse och matte så trampar jag omkring. Ofta när dom vaknar ligger jag här och tittar ut.. 
På morgonen vill jag gärna helst se ut genom alla fönster åt alla håll. Det kan nämligen komma hundar....det går ofta hundar...och jag vill se dom....Helst vill jag visa min svans, det enda stöddiga jag har att stoltsera med. Samtidigt som jag vet att .... när en hund närmar sig mig, så är den av någon anledning alltid mig överlägsen.
Ser du spindeln? En jättespindel vars nät började på hustaket och trådade sig ner i en av våra rodedendron (hur det nu stavas). Den var enorm och jätteäcklig tyckte matte....
jag hittade en pinne vid björken :-) Tjoade och svansade gjorde jag runt matte...men hon bara stirrade på spindeln...
Här är en av mina favoritpromenader. En liten stig som leder liksom ingenstans. Jag springer och flyger fram och ääääälskar det....
Och vet du...i det mest konstiga snår växer björnbär. Överallt. Vilda goda underbara björnbär. För att inte tala om alla vilda hallon, och svamp, och blåbär. Det har fullkomligt exploderat.
Här är bron som våra kära grannar byggt åt oss över diket ut till den där stigen som inte leder någonstans. I vårt naturreservat slingrar sig stigarna. Har man tur så hittar man den rätta stigen till havet.....Men dit gick vi inte den här helgen...
Träden som grannarna huggit ner åt oss ligger här i en fin hög. Redo att huggas till ved. Husse har huggit så mycket ved att vedboden är full. Så dessa får vänta till nästa år. Men jag tycker att det luktar gott här och springar gärna hit och sniffar...
Bonden har hässjat all hö ... jippie....min lilla åkerplätt är fri att springa på igen. Alldeles i vår tomtgräns.
Ser du kossorna långt i bakgrunden? matte håller oss undan eftersom jag inte kan låta bli att krypa innanför stängslet och fösa dom om vi kommer för nära. Dom är vana att fösas av en hund så det är inga problem för mig. Återigen undrar matte vilken av hundraserna jag har i mig som har den egenskapen?
Ett av träden som huggits ner. En fin kubbe har sparats. Husse funderar på om vi kan göra något av den? Vad skulle det vara i så fall? Ett bord? kanske...
...det kanske skulle bli för snett....men vad?
Husse och matte har planterat 110 ligusterplanter. Av någon anledningen växer de väldigt ojämnt. En del av buskarna har blivit jättebuskiga och stora, medan andra är lite mer återhållsamma, trots att de klipptes ner till samma storlek då de sattes. Vad beror sånt på?
Förresten ... har ni sett vår gräsmatta som jag berättade om tidigare? Visst är det otroligt att den kommit upp av sig själv. Inte ett frö har vi sått....ändå så tät och fin. Tomten som stått obebyggd sedan 1972 var helt gräslig när vi köpte den. Högt sly och midjehögt vass + en massa annat elände, så matte vågade inte gå ut på tomten. Sen var det en blöt lervälling i ett par år. Byggarna drog dräneringsrör nästan överallt under mark eftersom det var så blött. Att det skulle bli så här kunde vi inte drömma om. Vi bor trots allt 40 mil härifrån och har inte all tid i världen att hålla på med en stor tomt.
Här vaktar jag rodedendronbuskar. Matte och husse älskar sina buskar. Tycker det är så roligt att se dom växa. Tyvärr är vi sällan här när de blommar....
Lillstugans blomlådor har klarat sig. De vita pelargonerna är på väg att slå ut igen. Vi kommer nog inte att uppleva det.....tror vi....om vi inte åker ner inom en snar framtid igen.
Stefan och hans dotter Lina tittade förbi när husse solade och matte lagade mat. Fiffi var på jobbet.
Vår krukor hade också klarat sig. Dock var dörrmattan dyngsur av allt regn. Tack alla goa grannar som sett efter våra växter.....eller är det regnet som hållit dom levande...?
En sista bild innan vi åker hem. Ni ser att vedboden är full. Till vintern är det mysigt att ha egen ved att elda i braskaminen och mysa i vintermörkret.....
På morgonen vill jag gärna helst se ut genom alla fönster åt alla håll. Det kan nämligen komma hundar....det går ofta hundar...och jag vill se dom....Helst vill jag visa min svans, det enda stöddiga jag har att stoltsera med. Samtidigt som jag vet att .... när en hund närmar sig mig, så är den av någon anledning alltid mig överlägsen. Ser du spindeln? En jättespindel vars nät började på hustaket och trådade sig ner i en av våra rodedendron (hur det nu stavas). Den var enorm och jätteäcklig tyckte matte.... jag hittade en pinne vid björken :-) Tjoade och svansade gjorde jag runt matte...men hon bara stirrade på spindeln... Här är en av mina favoritpromenader. En liten stig som leder liksom ingenstans. Jag springer och flyger fram och ääääälskar det.... Och vet du...i det mest konstiga snår växer björnbär. Överallt. Vilda goda underbara björnbär. För att inte tala om alla vilda hallon, och svamp, och blåbär. Det har fullkomligt exploderat. Här är bron som våra kära grannar byggt åt oss över diket ut till den där stigen som inte leder någonstans. I vårt naturreservat slingrar sig stigarna. Har man tur så hittar man den rätta stigen till havet.....Men dit gick vi inte den här helgen... Träden som grannarna huggit ner åt oss ligger här i en fin hög. Redo att huggas till ved. Husse har huggit så mycket ved att vedboden är full. Så dessa får vänta till nästa år. Men jag tycker att det luktar gott här och springar gärna hit och sniffar... Bonden har hässjat all hö ... jippie....min lilla åkerplätt är fri att springa på igen. Alldeles i vår tomtgräns. Ser du kossorna långt i bakgrunden? matte håller oss undan eftersom jag inte kan låta bli att krypa innanför stängslet och fösa dom om vi kommer för nära. Dom är vana att fösas av en hund så det är inga problem för mig. Återigen undrar matte vilken av hundraserna jag har i mig som har den egenskapen? Ett av träden som huggits ner. En fin kubbe har sparats. Husse funderar på om vi kan göra något av den? Vad skulle det vara i så fall? Ett bord? kanske... ...det kanske skulle bli för snett....men vad? Husse och matte har planterat 110 ligusterplanter. Av någon anledningen växer de väldigt ojämnt. En del av buskarna har blivit jättebuskiga och stora, medan andra är lite mer återhållsamma, trots att de klipptes ner till samma storlek då de sattes. Vad beror sånt på?Förresten ... har ni sett vår gräsmatta som jag berättade om tidigare? Visst är det otroligt att den kommit upp av sig själv. Inte ett frö har vi sått....ändå så tät och fin. Tomten som stått obebyggd sedan 1972 var helt gräslig när vi köpte den. Högt sly och midjehögt vass + en massa annat elände, så matte vågade inte gå ut på tomten. Sen var det en blöt lervälling i ett par år. Byggarna drog dräneringsrör nästan överallt under mark eftersom det var så blött. Att det skulle bli så här kunde vi inte drömma om. Vi bor trots allt 40 mil härifrån och har inte all tid i världen att hålla på med en stor tomt.
Här vaktar jag rodedendronbuskar. Matte och husse älskar sina buskar. Tycker det är så roligt att se dom växa. Tyvärr är vi sällan här när de blommar.... Lillstugans blomlådor har klarat sig. De vita pelargonerna är på väg att slå ut igen. Vi kommer nog inte att uppleva det.....tror vi....om vi inte åker ner inom en snar framtid igen. Stefan och hans dotter Lina tittade förbi när husse solade och matte lagade mat. Fiffi var på jobbet.Vår krukor hade också klarat sig. Dock var dörrmattan dyngsur av allt regn. Tack alla goa grannar som sett efter våra växter.....eller är det regnet som hållit dom levande...?
En sista bild innan vi åker hem. Ni ser att vedboden är full. Till vintern är det mysigt att ha egen ved att elda i braskaminen och mysa i vintermörkret.....
