Vi är framme. Det tog nio timmar att åka upp hit, men det var det värt. Jag var jätteduktig i bilen säger matte och husse, trots att jag trängdes med en snowboard i baksätet. Tur att matte kan blogga härifrån, så ni får se hur jag har det.
 |
| Jaha, då har vi installerat oss i "sviten". Jag måste kolla runt och se om jag vill bo här. Matskålarna och bädden är förstås med. |
 |
| Den misstänkta buren är ett bord. Vilken himla tur. Du skrämde mig lite där, Ludde ;) |
 |
| Busen har jag med mig. Jag busade så länge jag orkade. Husse ligger och slappar i soffan. |
 |
| Vi bor högst upp vid branta vägen. Vägen är så brant att husse helst har hjälm på vår morgonpromenad, för säkerhets skull. |
 |
| Efter promenaden spände han en bräda under fötterna och gled iväg. |
 |
| Han försvann nerför en backe och jag såg honom inte på ett par timmar...minst. |
 |
| Matte spände på sig två brädor, en under varje fot. Det såg inte klokt ut, men hon var ju glad, så någon mening måste det ha varit med det hela. |
 |
| Tjoho...vad brant. Matte är ingen van backåkare. |
 |
| Hon bromsar för mycket, berättade hon för mig sen. Jag måste våga peka skidspetsarna mer neråt i backen, sa hon. Jaha, sa jag, gör det då. |
 |
| Därnere bromsar hon sig hela vägen till Fjällgården och till mig som väntar inne på rummet. Jag trivs i rummet och jag trivs i storstugan. Där har jag lyckats charma alla, personalen som jobbar här på hotellet tycker att jag är det sötaste som finns. "Är det en valp" säger dom....och då blir jag lite purken. VALP! Jag? |
 |
| Den säger väl en del om sporten som matte och husse ägnar sig åt. |
