Bimbo

Jag har en kärlek på Orust, Lajka, och en här hemma - Bimbo. Hon är en vacker liten flicka och bor granne med oss.

Vincent och jag...och rastgården

Vi har haft en rolig kväll igen i rastgården...nya vänner hela tiden.

Rastgården

Jag har fått träffa Sessan och...??? (matte har en lätt minnesförlust vad gäller namn), men det är hennes goa vän Mickes vackra hundar, som dessutom är champions och vinner i stort sett alla tävlingar. Det här är tikarna. Hanen som var internationell champion och den absolut vackraste av dom alla...blev påkörd i våras och så svårt skadad att han avlivades. Det var hemskt!

Spökar det eller...?

Först...det är ett fantastiskt väder hemma i E-tuna. Matte och jag har gått en lång kvällspromenad, ner till ån, runt ån, och hem igen....men som sagt...

...vi tror att det spökade på Orust i lördags. Husse ställde sin mobil (som också är vår kamera) på laddning. I köket. Den laddade en liten stund, sen dog den. Det gick inte att sätta på den på något sätt. Den var helt svart och död, trots att den hade batteriladdaren i vägguttaget. Ett tag trodde husse att vägguttaget inte fungerade, vi provade med kaffebryggaren...jodå, allt var som det skulle, uttaget fungerade. Men telefonen/kameran var död.
På eftermiddagen grillade vi kött. Till köttet hade vi köpt Aiolo, som är så gott. När matte skulle duka fram var aiolin spårlöst bort. Husse och matte tittade t o m i frysarna för att försäkra sig om att dom inte av misstag ställt in aiolin där. Nej...den fanns ingenstans. Helt borta. Det fanns ingen förklaring till varför den plötsligt var borta. Okej....det grillade köttet fick ätas tillsammans med andra tillbehör, utan aioli. Det var sisådär.

Söndag morgon, dags att städa och åka hem. Husse tittade till sin telefon/kamera, som var igång, visade på laddar....och allt fungerade. Vi städade, plockade och matte och jag gick ut en sista promenad innan hemfärd. Vi skulle tömma kylskåpen...och där, på översta hyllan i direkt blickfång stod aiolin!!! Snyggt och prydligt i sin behållare. ????

Söndag kväll, gå och lägga sig, ställa husses mobil på 06.00. Måndag morgon vaknade husse och matte av sig självt med en känsla av att det nog var dags att gå upp. Matte gick upp och tittade på klockan. 06.15. Mobilen hade inte ringt. Husse kollade den och....den stod på 1 januari 2000 kl 23.25.....?????

Mycket händer som man inte kan förklara. Aiolin tog vi hem...men var sjutton befann den sig i lördags när vi behövde den...???

Kameran bara dog..

..den la av. Ville inte mer. Sa ifrån. Sååå...vi får försöka sammanfatta dagen utan bilder.
Solen har värmt oss, havet har doftat salt och tång, nästan som sommar. Dagen har varit underbar. Hela lördagen. Vi har gått den långlånga promenaden, träffat alla goa människor. Stefan och Fiffi for iväg med sin nya husvagn igår kväll, så matte har matat deras kissekatt idag. Hon var ovanligt kelen och gosig när matte öppnade dörren. Hon brukar vara ganska blyg annars, men nu kom hon fram och purrade och kelade. Matte tyckte det var jättemysigt.
Vi plockade björnbär vid långlånga promenaden. Björnbären är så mogna och fina nu.Snart ska vi ut och försöka hitta svamp. Det blir en utmaning. Vi har aldrig hittat mer än högst 4-5 kantareller men nu känns det som om svamparna bara väntar på att vi ska hitta dom. :-)

Äntligen...

...äntligen är vi framme. Det var faktiskt en jobbig nerresa. Jag tycker inte om att få sol på mig och det fick jag nästan hela tiden i baksätet. Vi åkte nämligen i Volvon och där får jag ligga i bak. I BMWn ligger jag i fram mellan mattes fötter och dit når inga solstrålar. Men nu är jag här och vet inte till mig av lycka. Jag har legat och legat och myst och myst i min bädd. Där har jag också tuggat i mig en tuggpinne. Matte var till sig av glädje. Jag måste nämligen tugga pinnar för mina tänder, men har aldrig gillat det. Vad matte än har erbjudit mig så har jag ratat det. Gillar inte att tugga helt enkelt. Men idag har jag tuggat. Av ren eufori...




Gräset var verkligen högt när vi kom ner. I ett nafs hade husse klippt ner alltihop. Vår gräsklippare är oslagbar

Vi avslutade vår underbara eftermiddag med en brasa. Det är så mysigt, tycker i alla fall matte och husse.


Euforiska kramar, Lukas

Vingelben

Just nu är jag lite vinglig och ynklig. Allt gick bra idag. Matte glömde som vanligt kameran i sitt lite nervösa tillstånd. När matte kom och skulle hämta mig visste jag inte till mig av glädje, men kroppen ville inte de jag ville. Det var som om bakdelen inte riktigt hängde med. Svansen orkade inte vifta och benen bar inte som de brukar. I sakta mak gick vi hemåt. Jag var fruktansvärt nödig, eftersom matte inte lyckades få mig att göra nr 2 trots riktig långpromenad på morgonen innan vi skulle till veterinären.

Nu är jag hemma och ligger mest i ett hörn och darrar. Imorgon åker vi till Orust och då blir jag garanterat pigg och alert igen :-) Oj, som vi längtar dit nu. Vi har fått signaler från våra vänner om att det verkligen är dags att komma ner nu. Det ska bli så mysigt.