Äntligen...

...äntligen är vi framme. Det var faktiskt en jobbig nerresa. Jag tycker inte om att få sol på mig och det fick jag nästan hela tiden i baksätet. Vi åkte nämligen i Volvon och där får jag ligga i bak. I BMWn ligger jag i fram mellan mattes fötter och dit når inga solstrålar. Men nu är jag här och vet inte till mig av lycka. Jag har legat och legat och myst och myst i min bädd. Där har jag också tuggat i mig en tuggpinne. Matte var till sig av glädje. Jag måste nämligen tugga pinnar för mina tänder, men har aldrig gillat det. Vad matte än har erbjudit mig så har jag ratat det. Gillar inte att tugga helt enkelt. Men idag har jag tuggat. Av ren eufori...




Gräset var verkligen högt när vi kom ner. I ett nafs hade husse klippt ner alltihop. Vår gräsklippare är oslagbar

Vi avslutade vår underbara eftermiddag med en brasa. Det är så mysigt, tycker i alla fall matte och husse.


Euforiska kramar, Lukas