I min familj är vi fem, eller sex med mig förstås. Två mattar och två hussar och en kanin som heter Baby. Den ena hussen har flyttat hemifrån, så vi är två mattar och en husse i hemmaflocken. Utanför hemmaflocken har jag en stormatte som jag aldrig bott ihop med, hennes man och deras två barn Vilya och Silas, som min matte är mormor till. Här sitter hussarna och jag vid middagsbordet. Ja, jag vet att jag egentligen inte får sitta så där, men jag gillar det och älskar att sitta och lyssna och titta på när dom äter.

Min lillmatte är så himla snygg. Ja , det tycker alla. Jag är ju inte den svartsjuka typen, så jag gillar alla som kommer och går här hemma. Det är inte så att hon är tillsammans med alla, men hon har så många kompisar. Hon är ju så poppis. De här bilderna är från stan där vi bor. Men jag längtar tillbaka till Orust. Så fort någon nämner ordet Orust blir jag alldeles till mig och tutar och piper och far omkring, så att dom ska förstå att "våga inte åka dit utan mig!"

Min lillmatte tog studenten i juni. Jag ville också ta studenten - så då fick jag det :-)


Jag ska berätta en histora om mattes barnbarn Vilya.

Vilya är världens sötaste lilla flicka säger matte. Jag kan nog tycka att hon är ganska rolig nu. Det är GANSKA roligt att busa med henne. Jag har lärt mig att springa undan. När alla träffas så pratar människorna med varandra hela tiden och jag får ingen uppmärksamhet. Utom från Vilya förstås. Hon tycker om att busa och jaga mig. Jag tycker det är ganska roligt. MEN - jag måste erkänna att jag tycker att hon är rätt så skräckinjagande. Lika hög som jag. Det är jag inte van vid.

Jag har haft en näradödenupplevelse med henne. Jag har aldrig pratat om det tidigare, men jag lovar - det var det läskigaste jag varit med om, om man borträknar fyrverkerier förstås. Ja....nu går hon på två ben. Men för länge sen, då.....då....låg hon på en filt. Hon låg där och jollrade och sprattlade. Jag blev nyfiken. Det såg ut som en människa men ändå inte. Hon var så liten.
Måste gå fram och nosa. Då...rycker hon tag i mina mustascher...hon släpper inte....hon håller i....det gör ont....jag blir livrädd. Jag började tjuta. Som jag tjöt. Matte kom till min undsättning. Hon gullade och jollrade, men jag upptäckte att det inte var med mig, utan med den lilla. Hon lyckades "bända" upp fingrarna som höll stenhårt och jag var fri. Snabbt som attan for jag in under sängen. Sen dess är jag rädd för små människor. Men det är lite lättare med dom som går på två ben. Jag hinner nämligen undan....