Orust

Jaha, här sitter jag vackert. Husse och matte tycker att våren har kommit och ställt ut balkongmöblerna. Glaset till bordet får vänta till lite varmare väder. Men vilken utsikt jag har här. Hundrastgården därnere är min favoritutsikt.

Båda mina busar fick följa med till Orust den här gången.

Här springer jag i ren eufori mot Lizette och Vincent på gärdet. Ja, dom följde med den här gången. Det är så fantastiskt roligt när dom är med. Jag älskar det!

Vincent är fortfarande en smula valpig, 1,5 år. Han älskar att leka med bollar. Sånt bryr jag mig inte om ett dugg.

Jag tycker mest om att bar springa omkring. Fort går det också när jag sätter fart. Gärdet utanför vår tomt är perfekt för rejs.

Lizette har en fantastisk förmåga att lugna ner Vincent när han är som busigast. Hon bara vänder ryggen till och går.

Vincent tycker om att vänta in sin matte. Lizette har gått över bron och är på väg hem. Han väntade och sen kastade han sig över bron i ett språng för att följa henne. Han är en underbar hund, tycker matte. Min lillebror.

Han lekte lite på tomten. Det fick han.

Sen gick vi på promenad. Det bästa jag vet.

När vi kom hem efter flera timmar, så fick jag sällskap i min favoritsoffa. Lillebrorsan får gärna ligga här hos mig och han får gärna låna min buse också. Vi gillar varandra!

.



Min buse hamnar gärna hos Vincent. Jag vet att busen gillar honom. Men jag vill ju helst gosa med min buse.



Min gosbuse!



Kameran, den nya

...den lyckades matte förstöra. Det lilla lilla hålet för laddningsmojängen är så litet att risken/möjligheten att stoppa in mojängen åt fel håll är lika stor som att sätta in den rätt. Matte gjorde fel och förstörde det lilla lilla laddningsstället. Sååå, inga nya bilder på ett tag. På torsdag kväll åker vi till Orust, underbart. Då är det husses mobilkamera som gäller. Klart vi ska uppdatera med nya Orustbilder.

Matte har bestämt sig, äntligen

Det blir en sån här. Fast snövit. Affären är klar. Efter påsk får jag provligga i baksätet. Leveransen är några veckor lång på en ny bil, men då får ju matte som hon vill ha den. Snövit med svart inredning. Det fanns ingen snövit bild, så det fick bli en röd.

Jaaa, vad tycker då jag om detta....

...faktiskt tycker jag att det är ett bra val. En lagom bil med plats för mig och lite till....



Husses lilla sportbil är ju underbar, men inte så underbart att ligga mellan mattes fötter på väg till Orust om somrarna. Då kommer matte och jag att ta den snövita godingen och husse får köra sportbilen. Det gillar jag...och matte....



Semle-dag imorgon

Älskar semledagen. Enda dagen på året som jag verkligen unnar mig en sötsak. Gillar egentligen inte sötsaker, men en semla vill jag aldrig missa.  :)

Mums!
Semlor är ett vårtecken :)

Flyttstädat

Älskade Liz och hennes Micky har flyttat i helgen. Jag fick inte vara med. Matte och husse stod och solade på deras uteplats, det var 20 grader varmt, söderläge, innan det blev dags för flyttstädning i gamla lägenheten. Kameran glömde vi hemma förstås, som vanligt.. Vincent visade hur han trivdes genom att pinka lite på en buske på den lilla tomten.

Jamen varför dök den här bilden upp plötsligt? Matte fick enormt mycket blommor när hon kom hem från Åre. När matte kom hem från flyttstädningen njöt hon av allt det vackra, nöjd och glad. Det är jättekämpigt att flyttstäda, men så tillfredsställande när det är klart.

Jag då...jo jag fick vara hemma och vakta. Mest låg jag och myste med min buse. Jag har njutit så mycket av att vara hemma igen den här veckan. Borta bra, men hemma bäst...

Favoritbusen har varit hemma. Matte och husse tog nr 2-busen med till Åre. Som jag längtat efter min lilla åsna...eller vad det nu är. Jag Älskar att utmana hans ögon. Vi kan stirra på varandra bra länge innan jag.....anfaller. Än lever han och är ganska så hel.

Lite tillbakablickar

Matte och husse har en förmåga att leva sig kvar i det förgångna...på gott och ont. Just nu lever dom sig kvar i Åre och vill njuta av lite fler upplevelser tillsammans med er.

Solterassen var ljuvlig, magisk. Man satt på renskinn. När matte reste sig upp hade hon renpäls fastsatt i hela brallan. Jamen vadå, vi var ju i renland :-)

Vila! Den vackra brasan. Mörkt te med citron. Trötta ben fick en välbehövlig stund vid brasan och sinnet ett välbehövligt lugn.

Vågar vi åka ner...ser det ut som om alla tänker här. Det var brant, men så oändligt vackert.

Husse åkte enbräda. Matte blir fotograferad vid en av de fantastiska utsiktsplatserna som fanns i Åre.

Husse spänner på sig sin bräda i branta backen.

Sen kastade han sig ner, här är han nästan nere. Det gick så fort att matte inte hann fotografera förrän han nästan kommit till avsatsen. Avsatsen till nästa brant, vill säga.

I dessa höga liftar satt matte och husse precis varje dag.

Och här satt jag, och önskade att det var just min matte och husse som skidade nerför branterna därnere. Men jag ska inte klaga. Jag hade det fantastisk underbart på Fjällgården.

Hemma igen...

Här ligger jag nu i bilen på väg hem. Jag ska berätta lite om vad vi gjorde de allra sista underbara dagarna och kvällarna.

Matte och husse var uppe på ett fjäll, så högt att knappt ett träd växte.

På skidvägen ner syntes några träd.

Mest var det snö och åter snö...matte tyckte det var magiskt. Himmel och fjäll nästan möttes.

När jag var på rummet och vilade åkte matte och husse ner till Åre By. Den här gamla liftstationen är från medeltiden, minst.

Åre Bergbana fyller i alla fall 100 år i år.

Den dras av vajrar. Det nedåtgående tåget drar upp det uppåtgående. Häftigt.

Här i mitten möts tågen och tutar på varandra. Det gick väldigt makligt och sakta. 100-års-makligt.

Slutstationen är Fjällgården, vårt hotell. Vi bodde i ett av rummen med balkong högst upp. Jag hade så underbar utsikt därirån. Jag trivde så bra. Blev gullad med på alla möjliga språk - hollänska, norska, danska, finska, amerikanska och förstås svenska. Klart jag trivdes.

Matte var glad hela tiden. Fjällgården var fylld av glädje och välbefinnande.

Själv hade jag en alldeles bestämd plats. Där låg jag och väntade på alla som ville klappa och hälsa på mig. Jag kände mig lite som en sfinx...ja men...jag har ju aldrig någonsin varit så uppvaktad i hela mitt 5-åriga liv. Klart jag kände mig lite odödlig och märkvärdig. Nu när jag är hemma är jag som vanligt igen. Som jag älskar att resa - det är mitt liv.