Vilya, Silas och Veronica hälsade på

Igår var det fullt ös härhemma. Vilya kom och hälsade på mig och vi busade. Vilya är verkligen en busig liten tjej. När matte och husse skulle gå och lägga sig hittade dom detta i sängen. Tänk vad en tvååring är påhittig :-)

Silas, sötaste pojken.


Vilyas utsträckta arm måste jag vara vaksam på. Hon fick inte en chans att få tag i mig igår....jag hann undan hela tiden. Ändå kunde jag inte låta bli att hämta "busar" (busar är gosedjur) och retas lite.....som jag sprang ifrån henne med :-)

Konstiga typer

Vad är nu detta? Ett monster? Husse kom hem kl 01 (detta var faktiskt i förra veckan) och väckte upp oss. En hel 10-litershink full av dessa monster hade han med sig. Dom var jääätttestora.

Matte och husse tog fram jättegrytan, fyllde den med vatten och en massa annat och väntade tills allt började koka. Här ligger dom i diskhon och väntar på att bli kokta. Hemskt, egentligen. Dom måste ju kokas levande. Men husse gjorde som man ska. En i taget med huvudet före i stormkokande lag.

Medan dom kokade monstren i flera timmar (det tog sin lilla stund att koka alla) så fick jag leka med två av dom. Leka och leka...jag vågade mig fram att försiktigt nosa, men mest satt jag på behörigt avstånd och tittade. Har aldrig sett något liknande.

Bortsprungen

Här sitter jag nu bland alla mysdjur. Jag känner mig trygg och hemma. Men vi har varit med om en riktigt hemsk upplevelse....jag, matte och Lizette. Vi skulle nämligen till Vilsta och plocka svamp. Pontus skjutsade oss. Allt var frid och fröjd. Matte, jag och Lizette kom fram och letade in oss i skogen. Lizette tyckte att det var lite jobbigt att ha mig kopplad i skogen, så hon släppte mig fri. En liten stund gick jag med matte och Lizette tills jag bestämde mig för att göra något annat. Jag sprang iväg. Sen kan jag inte berätta mer vad som hände, men matte och Lizette letade och letade. Dom ropade och visslade. Efter en liten stund kom en tjej som det stod Ledare på på tröjan. Matte sa att vår lilla hund hade sprungit bort. Ok, jag håller koll, sa hon och sprang vidare. Matte och Lizette letade och ropade, visslade och letade och ropade. Paniken började stegra sig. Herregud, skulle dom bli tvungna att komma hem med ett tomt koppel!

Efter en hel timme och stundande panik såg dom på håll någon springa mot dom, med en liten lurv i famnen. Det var tjejen med Ledartröjan. Helt slut, högröd i ansiktet och genomsvettig, kom hon bärandes på mig! Matte grät och kramade tjejen. Hon var för trött för att orka berätta var hon hittat mig. Hon bara pekade åt ett håll och sa att "han var ända där borta". Men hon hittade mig. Så imorgon sätter vi in dagens ros i tidningen.

Matte, jag och Lizette gick lättade tillbaka. Vi gick till sportcafet och fick vatten att dricka. Matte och Lizette plockade massor av fästingar från min päls.

Ingen svampletning blev det, utan plågsam, smått hysterisk Lukasletning!

Orustbilder

Äntligen är vi på väg. Jag sitter gärna i mattes knä och skymmer sikten för henne. JAG vill nämligen se vart vi är på väg och hur långt vi kommit.

Husse! Är det långt kvar...??

Så fort vi kommer fram lägger jag mig vid fönstret. Vill verkligen inte missa något som händer därute. Detta är min absoluta favoritplats. Om du Ludde vandrar omkring på nätterna kan jag lova att jag också gör det. Ligger jag inte i min bädd på golvet hos husse och matte så trampar jag omkring. Ofta när dom vaknar ligger jag här och tittar ut.

.

På morgonen vill jag gärna helst se ut genom alla fönster åt alla håll. Det kan nämligen komma hundar....det går ofta hundar...och jag vill se dom....Helst vill jag visa min svans, det enda stöddiga jag har att stoltsera med. Samtidigt som jag vet att .... när en hund närmar sig mig, så är den av någon anledning alltid mig överlägsen.

Ser du spindeln? En jättespindel vars nät började på hustaket och trådade sig ner i en av våra rodedendron (hur det nu stavas). Den var enorm och jätteäcklig tyckte matte....

jag hittade en pinne vid björken :-) Tjoade och svansade gjorde jag runt matte...men hon bara stirrade på spindeln...

Här är en av mina favoritpromenader. En liten stig som leder liksom ingenstans. Jag springer och flyger fram och ääääälskar det....

Och vet du...i det mest konstiga snår växer björnbär. Överallt. Vilda goda underbara björnbär. För att inte tala om alla vilda hallon, och svamp, och blåbär. Det har fullkomligt exploderat.

Här är bron som våra kära grannar byggt åt oss över diket ut till den där stigen som inte leder någonstans. I vårt naturreservat slingrar sig stigarna. Har man tur så hittar man den rätta stigen till havet.....Men dit gick vi inte den här helgen...

Träden som grannarna huggit ner åt oss ligger här i en fin hög. Redo att huggas till ved. Husse har huggit så mycket ved att vedboden är full. Så dessa får vänta till nästa år. Men jag tycker att det luktar gott här och springar gärna hit och sniffar...

Bonden har hässjat all hö ... jippie....min lilla åkerplätt är fri att springa på igen. Alldeles i vår tomtgräns.
Ser du kossorna långt i bakgrunden? matte håller oss undan eftersom jag inte kan låta bli att krypa innanför stängslet och fösa dom om vi kommer för nära. Dom är vana att fösas av en hund så det är inga problem för mig. Återigen undrar matte vilken av hundraserna jag har i mig som har den egenskapen?

Ett av träden som huggits ner. En fin kubbe har sparats. Husse funderar på om vi kan göra något av den? Vad skulle det vara i så fall? Ett bord? kanske...

...det kanske skulle bli för snett....men vad?


Husse och matte har planterat 110 ligusterplanter. Av någon anledningen växer de väldigt ojämnt. En del av buskarna har blivit jättebuskiga och stora, medan andra är lite mer återhållsamma, trots att de klipptes ner till samma storlek då de sattes. Vad beror sånt på?
Förresten ... har ni sett vår gräsmatta som jag berättade om tidigare? Visst är det otroligt att den kommit upp av sig själv. Inte ett frö har vi sått....ändå så tät och fin. Tomten som stått obebyggd sedan 1972 var helt gräslig när vi köpte den. Högt sly och midjehögt vass + en massa annat elände, så matte vågade inte gå ut på tomten. Sen var det en blöt lervälling i ett par år. Byggarna drog dräneringsrör nästan överallt under mark eftersom det var så blött. Att det skulle bli så här kunde vi inte drömma om. Vi bor trots allt 40 mil härifrån och har inte all tid i världen att hålla på med en stor tomt.
Här vaktar jag rodedendronbuskar. Matte och husse älskar sina buskar. Tycker det är så roligt att se dom växa. Tyvärr är vi sällan här när de blommar....
Lillstugans blomlådor har klarat sig. De vita pelargonerna är på väg att slå ut igen. Vi kommer nog inte att uppleva det.....tror vi....om vi inte åker ner inom en snar framtid igen.

Stefan och hans dotter Lina tittade förbi när husse solade och matte lagade mat. Fiffi var på jobbet.


Vår krukor hade också klarat sig. Dock var dörrmattan dyngsur av allt regn. Tack alla goa grannar som sett efter våra växter.....eller är det regnet som hållit dom levande...?

En sista bild innan vi åker hem. Ni ser att vedboden är full. Till vintern är det mysigt att ha egen ved att elda i braskaminen och mysa i vintermörkret.....

Fungerar inte

Vi tog 140 bilder i helgen på Orust. Det gick inte att föra över eftersom kontakten mellan mobilkameran och datorn plötsligt inte fungerade. Så vi väntar med spänning på om det fungerar så småningom.

Mellan vanliga kameran och datorn fungerar det utmärkt. Pontus kom och hälsade på. Min glädje var total! Pontus är så lång....194 cm över havet....så han får inte plats på en och samma bild. Men glad blev jag.

Tomten

Det visade sig att mannen vi köpte tomten av ägt den sedan 70-talet. När hela området planerades och hus byggdes. Enligt ritningar vi fått ta del av planerades det ett 140 kvm stort hus på tomten av ägaren. Av någon anledning byggdes aldrig huset. Tomten behöll han i alla år. Först 2003 lades den ut på försäljning. Mannen hade blivit gammal och visste att något hus i hans ägo aldrig skulle byggas där.
Eftersom vi bor i en samfällighet betalar vi gemensamt för väg, vatten och avlopp. Den avgiften har han betalat i alla år utan att åtnjuta ägorna. Man får nämligen inte ställa upp husvagnar och dylikt på obebyggda tomter. Visst är det lite spokey? Att den här tomten väntat på oss i alla år. Det faktum att priset var så billigt att man knappt törs tala om det gör också hela den här affären lite vidskeplig. Vi talar om under hundratusen.....år 2003.....

Jag har alldeles nu i sommar startat bloggen. Alla som följer den ska också få följa vårt liv framåt. Vi är i ett skede när barnen börjar flytta ut. För första gången startar en höst utan skola...Det är speciellt, stort och märkligt. Lizette flyttar till Norrtälje i oktober, till sin pojkvän. Vårt dilemma just nu är var Lukas ska bo. Hemma eller i Norrtälje?? Vi älskar honom alla. Ingen av oss vill skiljas från honom. Lizette och Jim har mer tid än vi, så.....ja vi får se...

Att älska en hund, ett litet djur, är större, svårare, mer hjärtknipande än vi kunde föreställa oss. Att skiljas från honom är otroligt svårt att tänka sig. Lizette säger att vi får bestämma. Lukas har sitt liv hos oss, men vi vet alla att han skulle ha det lika bra hos Liz och Jim. Det är bara vi och våra känslor som sätter käppar i hjulen.

Lördag

Den här dagen visade sig från sin finaste sida...när vi vaknade. Morgonpromenaden blev lång och härlig. Vi mötte en okänd hund...matten hade gått vilse och visste inte var hon var. Vi fick vägleda henne lite.

Det pågår ständiga projekt här. Just nu målar husse fönstren på utsidan i en stålblågrå färg. Det blir fint. Stefan, grannen, kom förbi med en skottkärra. Han gick över till andra grannen Janne och Elisabeth och hämtade plank. Det ska byggas någon form av ställning till soptunnorna....av alla onödiga jobb ;-)

Men det härliga här är att alla hjälps åt. Vi hjälper varandra med det som behövs. Är vi inte här och gräset växer sig högt klipper grannarna det åt oss. Jag ska visa en bild på en väldigt fin bro som Stefan och en annan granne Björn snickrat och byggt på vår tomt över diket. Plötsligt fanns den där när vi kom ner för ett par år sen. Den gör det lättare för oss att nå skogen. Sen har dom sågat ner döda träd på tomten och gjort iordning att bara hugga ved av kubbarna. Husse har, tillsammans med Stefan, byggt en vedbod. Ja, det är bara en del av vår grannsamverkan. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi hittade just den här tomten. Men matte är vidskeplig och tror att det är husses mormor och morfar i sin himmel som fört oss hit. Husses mormor och morfar var från Tjörn, grannön. När dom dog ville husse och matte ha något eget på Tjörn, trodde dom, men dom hittade inget där som påminnde om mormor och morfars ställe. Efter en massa letande och tittande på visningar (faktiskt ganska ansträngande eftersom det var så långt hemifrån) fick dom för sig att "Ok, vi åker väl över till Orust och tittar på den där tomten då", fast Orust var helt okänt. Och vet ni....där, precis där, var det. Allt föll på plats. Känslan, atmosfären, havet och bergen. Lugnet. Utan budgivning blev tomten vår. På en gång. "Ni får den", sa säljaren. Och till ett lägre pris än utgångspriset. Och allt har klaffat sedan dess. Inget har varit jobbigt eller struligt varken med byggentreprenören eller annat. Vi funderade på om vi skulle så eller rulla gräsmatta. Innan vi bestämt oss växte gräset upp av sig självt. En tät, grön, fin gräsmatta. Visst är det märkligt...? Lite vidskeplig har matte blivit. Husses älskade mormor och morfar vakar över oss.